Min anledning

Idag fick jag frågan om hur jag kom på idén med denna blogg.
Svaret är lika enkelt som det är svårt.

När jag var 19 år fick min mamma cancer.
Jag gick sista året i gymnasiet och vågade inte erkänna för mig själv eller någon annan att mamma faktiskt var döende. Det fanns många saker jag egentligen ville säga till min mamma, men tanken på att säga dom var så främmande. Bara tanken på att ha dom där samtalen kändes som att erkänna faktum, att hon inte skulle finnas så länge till.
Så jag var tyst, gömde mig bakom förnekelsens dova ridå…
… och hon dog.
2 månader innan min student tog hon sitt sista andetag -utan att jag tog mod till mig att säga allt jag ville säga.

Den kvällen stod jag på vår balkong och andades vårluft och gav mig själv ett löfte:

Aldrig igen ska jag låta kärleksfulla, omtänksamma, vänliga ord eller komplimanger gömmas i tystnad.
Från och med då skulle jag alltid låta människor i min närhet och omgivning få veta hur speciella, underbara, bra och omtyckta dom är.

Och det löftet har jag hållit.
Många gånger har människor trott att jag är konstig, fjäskar eller flirtar. Det tycker jag dock säger mer om samhället än om mig eller mottagaren.
Ska vi inte kunna säga något snällt utan att vara konstiga?
Ska vi inte kunna uppmärksamma någon utan att fjäska?
Ska vi inte kunna ge en komplimang utan att flirta?
Jo men visst ska vi kunna det!

Och visst SKA vi göra det.
Därför startade jag denna bloggen!

Dessutom sprids det alldeles för mycket av det motsatta i sociala medier just nu, så det är verkligen på tiden att vi skapar lite motvikt.

Kärlek från mig till er!
Anna Wolf

Annonser